I begravningarnas takt: arbetsfordon på kyrkogården

Klockan elva stängs motorerna av närmast kapellet. Inget flak töms, ingen backar med pipande varningssignal förbi kortegen, och fordonet som nyss stod vid ekonomibyggnaden har flyttat till ett kvarter långt bort. Arbetet stannar inte, men det byter plats.

Schemat för det sitter ofta på väggen i personalrummet på en större kyrkogård. Det handlar inte om gräsklippning eller grus. Det är en lista över begravningar: vilken tid, i vilket kapell, ungefär hur många som väntas. För den som kör arbetsfordon där väger den listan tyngre än någon arbetsorder.

Besökare lägger sällan märke till det, och det är meningen. Men det säger mycket om vad ett arbetsfordon på en kyrkogård egentligen är: ett redskap som ska synas och höras så lite som möjligt, på en plats där människor sörjer och där marken under hjulen ofta är äldre än alla som arbetar där.

Mellan två ceremonier

Listan gör kyrkogården till en arbetsplats med ovanligt många oförutsägbara pauser. Begravningar bokas med relativt kort varsel, och varje ceremoni skapar en zon kring kapellet och kring gravplatsen där vardagsarbetet måste vika undan.

Fordonen körs därför i korta pass. Ett lass jord till ett kvarter i norr, en paus medan en kortege passerar, sedan vidare. Den som planerar arbetet tänker i luckor snarare än i hela dagar.

Säsongen förstärker mönstret. Dödligheten i Sverige är högre under vintern än under sommaren, något som syns i SCB:s månadsstatistik över döda [1]. Fler begravningar faller alltså på den del av året när dagarna är korta, marken kan vara frusen och snöröjningen tar sin del av fordonsparken. Sommaren är i stället den tid då skötseln av gravar, planteringar och vattning kräver mest, och då är det besökarna vid gravarna snarare än kortegerna som fordonen ska ta sig förbi.

Och så finns veckorna kring Alla helgons dag, när besökarna är fler än någon annan gång på året. Ljuslyktor, granris och kransar ska fram och bort, och gångarna är fulla av människor som rör sig långsamt och tittar ner mot gravstenarna snarare än framåt.

Under de veckorna flyttar många förvaltningar de tyngre transporterna till tidig morgon, innan grindarna öppnas. Det fungerar så länge det är ljust nog att se kanterna på gångarna, vilket det i början av november sällan är. Då blir arbetsbelysningen på fordonet plötsligt lika viktig som lastförmågan.

Lasten skiftar från timme till timme

Det som körs ut i novembermörkret är mest kransar, granris och lyktor, och det är lätt att tro att resten av året mest handlar om gräsklipp och löv. De finns där, i stora mängder på hösten. Men den verkliga blandningen är bredare och mer udda än så.

Jord och grus till gravplatser som ska iordningställas. Vattenkannor och slangvindor. Planteringsväxter till hundratals gravar med skötselavtal. Uttjänta kransar och vissna blommor som ska till kompost. Redskap till gravgrävning, och sedan massorna därifrån. Snö, sand och salt på vintern.

Massorna från en gravöppning är ett eget kapitel. De ska hållas undan under ceremonin, ofta täckta med en duk eller dolda bakom en skärm, och sedan föras tillbaka. Fordonet som flyttar dem behöver kunna komma nära utan att köra över grannens grav, och utan att lämna jordspår som anhöriga ser nästa dag.

Till det kommer minneslundarna, där anhöriga lägger blommor och tänder ljus vid en gemensam plats. Där samlas mer material än vid någon enskild grav, och det behöver tas om hand ofta, gärna innan nästa besökare kommer.

Variationen ställer till det när fordonet ska väljas. Ett fordon som är bra på att flytta en kubikmeter jord är inte nödvändigtvis bra på att stanna vid trettio gravar i rad och lasta av några blomkrukor vid varje. Det senare är kanske den vanligaste rörelsen under sommaren: kort sträcka, stopp, kort sträcka, stopp.

Här skiljer sig kyrkogården från en park. I en park kan man ofta köra över gräsmattan för att ta en genväg. Mellan gravkvarteren går det sällan. Gångarna är smala, kantade av stenar, häckar och ramar, och ibland finns det bara en väg in och samma väg ut. Ett fordon som inte kan vända på den yta som finns får backa, och backning bland gravar är något de flesta förvaltare helst slipper.

Att köra där ingen ritning finns

De smala gångarna är ändå det synliga problemet. Det som ligger under dem är svårare att bedöma. På en gammal kyrkogård kan gångarna vara anlagda för begravningsföljen till fots och handdragna kärror, inte för maskiner på ett par ton. Under gruset kan det finnas äldre gravar, rötter från alléträd och dräneringar som ingen har någon ritning på.

Hjulspår i grus går att kratta bort. Sättningar i en gång eller en knäckt kantsten vid en gravplats är något annat. I värsta fall skadas en gravvård som har stått i över hundra år, och då handlar det inte bara om en reparationskostnad utan om ett svårt samtal med en gravrättsinnehavare.

Årstiden spelar in även här. Frusen mark bär bättre än blöt, men tjällossningen på våren gör ofta gångarna som mest sårbara precis när säsongens första stora jordtransporter ska gå.

Begravningslagen lägger ansvaret för att begravningsplatsen hålls i ordning och vårdas på huvudmannen [3]. Hur det ska omsättas i val av fordon står förstås ingenstans, men många kyrkogårdar är också kulturhistoriskt värdefulla miljöer där ingrepp i gångar och murar inte görs utan vidare. Det gör att man sällan bygger om gården för fordonens skull, och att frågorna i rutan nedan brukar komma före broschyrerna.

Tystnadens pris

Bland de fordon som klarar både gångarna och gruset har många förvaltningar valt eldrivna. Förklaringen brukar sägas vara klimatet, och det stämmer säkert på många håll. Men den som pratar med personalen hör oftare om ljudet och avgaserna.

En dieseltraktor på tomgång femtio meter från en öppen grav är svår att låtsas att man inte hör. Avgaser som driver över en samling sörjande är ännu svårare att ursäkta. Ett elfordon kan stå still utan att göra väsen av sig, och det kan krypa förbi i gånghastighet utan att dra blickarna till sig. För personalen själva handlar det också om arbetsmiljö. Arbetsmiljöverket påpekar att buller kan påverka trötthet och koncentration även på nivåer som inte skadar hörseln [2].

Den bilden är hämtad ur samtal, inte ur någon enkät, och den kan vara skev åt ett bestämt håll. Ljudet är något personalen märker varje dag, medan klimatargumentet stod i ett beslutsunderlag för några år sedan och sedan inte behövde upprepas. Det är fullt möjligt att det senare vägde tyngst när pengarna fördelades, även om det sällan är det som nämns över kaffet.

Samtidigt är tystnaden inte gratis. Kyrkogårdar har många äldre besökare, och en del av dem hör dåligt. Den som står böjd över en grav med en vattenkanna, med ryggen mot gången, har ingen anledning att vända sig om för ett fordon som inte låter.

Här landar förvaltningar olika. Vissa menar att låg hastighet och uppmärksamma förare räcker. Andra vill ha någon form av ljudsignal, eller en extra person som går före när fordonet rör sig i trånga partier under besökstid. Vilket som är rätt beror nog mer på gårdens utformning och vilka tider man kör än på principen i sig.

Det finns också en mindre uppenbar sida av saken. Ett fordon som hörs ger föraren en sorts inbyggd försäkran om att andra vet att det kommer. När ljudet försvinner flyttas hela ansvaret för att bli uppmärksammad över till den som sitter bakom ratten.

Elfordonen har dessutom sina egna förbehåll. Kyla minskar den användbara kapaciteten i ett batteri, och vintern är som nämnts den tid då begravningarna är flest och snön ska bort. Hur mycket det märks i praktiken beror på batteritypen, på om fordonet står varmt över natten och på hur långa passen är. En gård med korta sträckor och ett uppvärmt garage märker kanske knappt någonting. En gård där fordonet står ute vid en laddstolpe kan behöva planera om.

Flera fordon i stället för ett

Vintern är också ett av skälen till att få kyrkogårdar nöjer sig med ett enda fordon. Den vanligaste lösningen är en blandning: en större maskin för grävning, snöröjning och tunga lass, som körs tidigt på morgonen eller när inga ceremonier pågår, och ett eller flera mindre fordon för den dagliga skötseln, de korta sträckorna och lasterna som ska fram mitt under besökstid.

Det är i den andra gruppen små elfordon av den typ som Goupil.se säljer, eldrivna arbetsfordon för kommuner och församlingar, har fått en plats. Det är också mot dem som mätningarna i rutan ovan brukar hållas upp, eftersom det är de som ska in i de trängsta kvarteren medan besökarna är på plats.

Det svåra är balansen. Ett fordon som är smalt nog för gångarna men för klent för lassen leder till fler turer, och fler turer betyder mer tid ute bland besökarna. Ett fordon som klarar lassen men inte kommer fram leder till att personalen bär sista biten, och det är ofta där belastningsbesvären börjar.

Hur stor en kyrkogård behöver vara för att ett särskilt fordon för den lätta skötseln ska löna sig är svårt att säga generellt. En liten landsortskyrkogård med en enda grusgång runt kyrkan klarar sig länge med en skottkärra och en bil vid grinden. En stadskyrkogård med flera kapell och tiotusentals gravar är en annan sak. Däremellan finns många gårdar där svaret beror på hur skötselavtalen ser ut, hur långt det är till komposten och hur gammal personalen är.

Det sista nämns sällan i upphandlingsunderlagen men ofta i fikarummet. Kyrkogårdsarbete är fysiskt, och många som arbetar där har gjort det länge. Ett fordon som gör att man slipper lyfta och bära kan vara skillnaden mellan att en erfaren medarbetare stannar några säsonger till eller inte.

De erfarna behövs också av ett annat skäl, för själva körningen är en färdighet. Att ta sig fram i gånghastighet mellan gravstenar med fullt flak, och att veta när man ska stanna och vänta i stället för att smita förbi, lärs sällan på en eftermiddag. En del förvaltningar låter nya medarbetare gå bredvid en säsong innan de kör ensamma under besökstid.

Det som ska läras in står inte i någon instruktionsbok. Att uppfatta en kortege i ögonvrån längst bort i en allé. Att slå av och vänta fast flaket är fullt och eftermiddagen redan är sen. Och att låta bli att förklara sig för den som undrar varför fordonet står still mitt på gången.

Noter

1. SCB, befolkningsstatistik över döda per månad. scb.se
2. Arbetsmiljöverket, om buller i arbetsmiljön. av.se
3. Begravningslag (1990:1144). riksdagen.se